Jisses vilken mardröm jag hade! Jag var hemma i Haparanda. Jag klev ur bilen och såg min lilla Cilla springa mot mig. Jag slängde mina väskor och sprang mot henne, lyfte henne i min famn, gav henne tusen pussar och borrade ner min näsa i hennes mjuka päls. Hon var så glad att se mig igen. Jag var glad. Sen helt plötsligt ville hon ner från min famn och så sprang hon in igen och gömde sig under skåpet vi har i köket... Jaha. Jag vaknade av att jag grät..utan tårar. Har ni gjort det någon gång? Haha, de var helt skumt. Men det värsta med drömmen är att det händer så även i verkligheten. Ibland. Det känns som att hon glömmer bort mig. Att jag inte längre är viktig i hennes liv. Det suger. Jag saknar henne varje dag. Ok hon är en hund. Men hon är MIN hund. Jag är en sån djurälskare..
Jag var 16 år då jag fick henne. Hur hade jag planerat? Hon var min och jag skulle ta hand om henne. Men sen då? När jag flyttade hemifrån? Ingen planering. Hur gärna jag än vill att hon ska bo här med mig i Stockholm så går det inte. Jag kan inte var egoistisk. Hon skulle aldrig trivas.... Hon har det bra där hemma med mamma, pappa och såklart hennes barnvakter. Utan dom skulle det aldrig gå. Så köp för tusan inte en hund eller ett annat djur som behöver tid och kärlek till era barn. Det är ändå ni som måste ta hand om de sen. Köp en hamster. De lever max 3 år.
Puss hej :*
-G-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar